Årets första föl!!

image

image

Vi har fått årets första föl! Vi har ju ett par avelsston i ett stall en timme bort från oss och igårkväll föddes denna lilla stjärna. Ni som har följt bloggen sen starten kanske vet vem mamman är – Cocopina Colada.

Egentid

image

Min bästa stund är på morgonen, precis när jag lämnat Alex på dagis. Att antingen fixa iordning eller köpa med god frukost hem, äta i lugn och ro, dricka en kopp kaffe, blogga och bara slappna av. Idag har jag turen att Eli sover gott fortfarande så jag kan ha min lilla egentid även idag. Så skönt.

Köpte två stora croissanter som jag dricker med äppeljuice, livskvalitet enligt mig. Idag är ledig dag i stallet och jag tror jag kommer spendera min dag mest med att göra ingenting men också med att försöka få lite ärenden uträttade.

När Eli kom till världen – Förlossningsberättelse

Vet att alla inte vill läsa sånt här, men har fått mycket frågor så jag tänkte skriva ett inlägg om när Eli kom till världen. Är det inget som intresserar dig så tycker jag du lika gärna kan hoppa över detta inlägg.

Eli var beräknad 28maj. Redan mer än en månad innan på CTG-kontroll (mätning av hjärtljud) märktes det att hennes frekvens var ganska låg och “rak”. Hjärtljuden ska ju gå lite upp och ner i pulserande vågor men Eli hade en ganska rak kurva. Ibland bättre och ibland sämre. Jag blev inlagd på observation 10maj just för detta men släpptes ut (haha, ja, det kändes typ som ett fängelsestraff) från sjukhuset igen på Alex födelsedag, den 13maj.

Efter det var jag på många, många kontroller och det blev inte bättre, men inte heller sämre. Det avvaktades och avvaktades. En vecka innan beräknad födsel ville min doktor lägga in mig på observation igen för “eventuell igångsättning”. Jag var inte alls sugen på att ligga i en sjukhussäng 24h om dygnet för att göra 3 CTG-scanner på 30min. Alltså 1,5h observation per dygn och resten av tiden i en sjukhussäng. Så jag sa “Nej, tack. Antingen bedömer du att en igångsättning är nödvändig och då kommer in och vi startar det, eller så avvaktar vi”. Jag åkte till sjukhuset 3ggr varje dag och scannade. En morgon (25maj) blev hjärtljuden nåååågot sämre.

Vi försökte få tag på min doktor hela den dagen. Pratade med hans sekreterare, ringde hans mobil, pratade in röstmeddelanden osv för att få en bedömning. Inget svar. På hela dagen. Så på kvällen fixade Ivo en akuttid till mig hos en annan doktor på ett annat privat sjukhus. Jag gick dit på kvällen den 25maj och berättade läget. Han var orolig att navelsträngen kanske var för hårt snurrad runt halsen (att ha navelsträngen runt halsen är vanligt men om den sitter hårt kan det ge komplikationer av för lite näring i magen eller syrebrist på vägen ut) och att det var därför hjärtat inte såg ut precis som normalt.

Han sa att om jag ville och om det kändes bra för mig så kunde jag komma tillbaka morgonen därefter och starta upp hela förlossningsprocessen. Han tyckte det kändes säkrare med barnet på utsidan av magen än på insidan i denna situation. Efter lite snack med Ivo (som fortfarande var i Slovakien) och ännu ett par osvarade telefonsamtal till min förra doktor bestämdes det att jag ville tillbaa till sjukhuset dagen efter för igångsättning.

Sagt och gjort, 08.30 den 26maj befann jag mig i sjukhusets lobby. 09.00 fick jag igångsättande dropp. Jag var redan öppen två centimeter och hade varit i ett par dagar. Vid 12.00-tiden kom doktorn och checkade mig samt “spräckte vattnet” så att vattnet gick (med Alex fick de göra samma sak, även att hans förlossning startade naturligt). Usch, det är den värsta smärtan jag vet. DET gör ont. Vid 13.00-tiden började jag känna lite drag i magen. Min kropp var så pass förberedd att jag då fick Epidural (som jag bett om innan). Epiduralen verkar super på mig och igen kände jag ingenting. Jag låg i sängen på sjukhuset och halvsov medan värkarna blev starkare och starkare. De hade hela tiden koll på Elis hjärtljud och de gick ner för mycket vid varje sammandragning, vilket tyder på en spänd navelsträng som “spänns åt” varje gång magen blir tight. De var lite oroliga ett tag men Eli såg ut att må helt ok där inne ändå.

Vid 15.30 började jag känna av sammandragningarna igen och jag kände att dom var väldigt starka. Jag fick påfyllning av Epiduralen eftersom det inte var krystvärkar ännu och det är svårt att säga hur lång tid det tar tills det är dags att börja jrysta. Oftast tar ju en igångsättning lite längre tid i den fasen än en “vanlig” förlossning. 45minuter senare fick jag helt plötsligt ont i höftbenen. I själva benet gjorde det ont och det var faktiskt ganska obehagligt. Barnmorskan som hade koll på mig ringde dit doktorn för att checka hur öppen jag var och hur “nära” förlossning vi var. Han var där 16.30, konstaterade att jag var helt öppen och att “barnet skulle vara ute om några minuter”. Jag bara tittade på honom som om han vore dum i huvudet. Jag hade inte känt någon smärta (förutom då i bäckenet), jag hade bara varit på sjukhuset några timmar och jag hade mest sovit. Hur kunde det ens vara nära en förlossning? Med Alex var det liksom 36h av ren och skär smärta, både hemma och på sjukhuset.

16.35 går vi över till en förlossningsstol. Jag känner fortfarande ingen direkt smärta pga Epiduralen. Han ber mig direkt börja krysta och jag fattar ingenting men gör som han säger. Två gånger inom en väldigt kort tidsperiod ber han mig att pausa lite för att allt inte ska gå för snabbt och att min kropp ska hänga med lite. 16.50 är Eli född och jag fattar fortfarande ingenting. Ingen smärta någongång, inte ens när hon kom ut och 15min krystande med två pauser inräknade. Jag var nog lite i chock där då jag trodde att det skulle ta lika lång tid som med Alex.

Eli hade mycket riktigt navelsträngen runt halsen men inte så hårt som befarat. En frisk och stark tjej tittade ut 16.50. 3300gram och 50cm lång.

Men alltså, eftervärkar??? De ska bli starkare ju fler barn man föder. Hur klarar man ens ett tredje barn??
Med Alex kände jag inga eftervärkar alls (eftervärkar är när livmodern drar ihop sig, känns som samandragningar/väldigt stark mensvärk som ofta kommer i samband med amning). Men nu, alltså JAG GRÄT varje gång jag ammade Eli de första två dygnen. Det gjorde SÅ ONT och  förlossningen var INGENTING i jämförelse med de förbannade eftervärkarna. Vid varje amning och hela nätterna de två första dygnen hade jag så ont. Inte alls roligt.

Så sammanfattningsvis; Väldigt odramatisk och osmärtsam förlossning som gick väldigt fort med hemska eftervärkar. Inga skador på min kropp och förutom en lite degig mage är jag tillbaka på min normalvikt i stort sett. Min kropp är bäst!

image

Nykläckt bebis

image
Älskling

image

9 dagar efter förlossningen. Min kropp är snäll mot mig tycker jag.

Gott och blandat!

När jag startade den här bloggen för mer än fyra år sedan (herregud….) så handlade mitt liv om endast hästar. Jag och Ivo bodde i stallet helt ärligt, vi gick hem (ca 10m från stallet) och åt och sov ibland, annars var det bara hästar, hästar, hästar.

Nu ser ju mitt liv lite mer annorlunda ut. Hästarna är fortfarande en väldigt stor del av min vardag även att jag inte spenderar lika mycket tid i stallet som innan – men mycket mer saker rymmer i min vardag nu. Jag har två underbara barn, jag försöker lära mig språket i landet jag bor i, jag ser till att vårt vardagliga liv går runt, jag kan snart äntligen börja träna lite igen och jag försöker ha ett någorlunda socialt liv.

Denna blogg kommer alltid vara en hästblogg och de allra, allra flesta inlägg kommer handla om just hästar och allt runtomkring. Men det kommer komma mer vardag blandat här från och med nu. Jag kommer berätta mer om mig och mitt liv i helhet då det som sagt är så mycket mer än hästar. Så vill ni läsa om hästar i huvudsak men även lite annat smått och gott då och då så är detta en bra blogg för er.

Hoppas ni hänger med mig genom mitt liv! :)

wpid-IMG_20120905_171942.jpg

Dagens resultat

result1

Tävlingsdagen startade väldigt bra idag för våra unghästar i deras klass. En 95cm/1m-klass mest bara för att komma ut lite och se lite annat än vårt stall hemma.
Ivo var 3:a och 4:a med våra 5åriga hingstar. Agnes var 6:a med vår 4åring och 8:a med vår 5åring som hon rider och Petar och Cazenta knep 7:e.platsen. 5 starter i första klassen och alla inom topp 8, inte fy skam!

 

result2

Dagen fortsatte ungefär lika bra med Dendence placerad 3:a, Emili 7:a och Abarth hoppade runt felfritt med endast ett tidsfel i andra fasen, han är på gång nu! Även Petar gjorde bra ifrån sig i denna klass med sin egna häst, en 4:e-placering för honom! Detta är en 115/120cms-klass.

 

result3
Sista klassen gick ju också bra, en 130/135cms-klass på tid. Dendence var felfri och 3:a igen och Emili var snabbaste med ett pet vilket räckte till en 5:e-placering. Jag tycker vi kan vara ganska nöjda med denna tävlingsdag, vad tycker ni?

 

Några hemmatävlingar på rad

Godmorgon!

Idag är det tävlingsdag – så gott som på hemmaplan. Tävlingsplatsen ligger bara några mil bort vilket är skönt.
Ivo tar med sig 5 hästar så han får också en hyfsat lugn dag ridmässigt. Sedan följer lite fler hästar från stallet med med andra piloter också.

Det är ett par hemmatävlingar på rad just nu, närmare bestämt 4. Så hela denna månaden befinner sig Ivo i Bulgarien vilket känns väldigt tryggt. Första helgen i juli börjar nästa tävlingstour utomlands och den är lååååång – 7 veckor tror jag om jag har räknat rätt.

Jag och barnen håller oss dock hemma i stan idag. Första dagen båda barnen är hemma hela dagen och jag är ensam. Alex har ju varit på dagis som vanligt hela veckan men idag ska vi se hur vi får ihop en hel dag utan massor av trubbel – detta ska bli spännande. Skräckblandad förtjusning från min sida när jag sitter här och dricker mitt morgonkaffe, hehe.

Söta är dom ju iallafall. <3

Mina hjärtan ♡

Ett filmklipp publicerat av Amanda Björk ♡ (@lifeofshowjumping)

Inte vad jag väntat mig

Hej!

Jag hade väntat mig mer eller mindre kaos i min vardag just nu med en nyfödd bebis och en treåring som är van vid att ha all uppmärksamhet. Men vet ni? Min vardag är så lugn och odramatisk just nu så jag börjar undra vad som är fel. När kommer stormen? Haha.

Eli sover iallafall ca 21h varje dygn, på riktigt. Hon vaknar några gånger för att snabbt slänga i sig lite mjölk, har en liten vakenperiod mitt på dagen och en på kvällen. Och det är det i stort sett. Alex älskar Eli och vill krama, hålla, klappa, pussa och ta hand om henne hela tiden. Ivo har varit hemma lite mer dessa dagar och hjälpt mig hitta rutiner.

I förrgår var det “Barnens dag” här i Bulgarien – en stor dag typ som Mors- och Farsdag. Dagis hade uppvisning som barnen övat på. Alex var utklädd till bebis och var sååååå söööt. Efter det åkte vi och åt på restaurang och firade vidare barnen där. Eli sov konstant i 5 timmar när vi var ute och vaknade för mat när vi kom hem. Samma sak igår, då åkte vi till lekplatsen med Alex en stund – Eli sov och vaknade när vi kom hem, så underbart. Hur länge detta kommer hålla i sig återstår dock att se ;) Det hinner nog ändra sig lagom till Ivo åker iväg på sin 7 veckor långa tävlingstour hehe.

Iallafall, jag trodde ju att mitt liv skulle vara kaos just nu och att jag inte ens skulle hinna tänka på hästar eller på bloggen – men jag har ju mer tid än vad jag brukar. Så jag kör på med bloggen lite nu tänkte jag. Försöker hålla inlägg och kvalitet uppe så får vi se hur det går – vi ger det ett försök helt enkelt.

 

Och en liten fråga till er här i slutet, endast häst eller lite familjeliv/vardag inblandat här också? Ni bestämmer!
image

Hur gör vi bäst?

Hej!

Som ni kanske förstår kommer jag inte fokusera lika mycket på bloggen just nu – jag kommer inte kunna ge er den vanliga uppdateringen på två inlägg om dagen. Så jag har helt enkelt en fråga till er hur ni tycker blir bäst.

Ska jag;
1. uppdatera bloggen när jag hinner och har lust? Då kommer det upp lite inlägg då och då här den närmsta framtiden.
eller
2. sluta uppdatera helt tills jag är redo att uppdatera som vanligt?

dendence

Hon är här <3

Världens finaste Elisabeth är här och livet kan inte bli bättre. Alex är världens bästa storebror, hon är världens bästa bebis och min vardag är världens bästa vardag. Vi är hemma från sjukhuset nu och alla mår väldigt bra. Välkommen till oss och till världen, Eli. Du är så älskad.

 

I cant even….. cuteness overload!

Ett filmklipp publicerat av Amanda Björk ♡ (@lifeofshowjumping)

 

Eli is ready to go home ans meet her big brother ♡ Alex is gonna be so proud ♡♡♡♡

Ett foto publicerat av Amanda Björk ♡ (@lifeofshowjumping)

 

Bästa som finns ♡

Ett foto publicerat av Amanda Björk ♡ (@lifeofshowjumping)

Klippkort på sjukhuset

Hej!

Det händer inte mycket här just nu, mest för att det inte händer något att skriva om.
Jag är med Alex och när jag inte är med honom är jag på sjukhuset. Jag gör regelbundna kontroller av hjärtljuden på bebisen och hon bör komma ut nu vilken dag som helst – antingen genom att min kropp startar upp förlossningen av sig själv eller att den får lite hjälp på traven. Jag går mest bara och väntar helt enkelt.

Jag tycker vi hörs när vi hörs och när jag har lite mer motivation till allt helt enkelt.