Pyssel och lek

Alex är en riktig pysselunge – eller detaljunge kanske man ska kalla honom. Han älskar att pilla med små saker och kan sitta i timtal med att snurra på hjulen på en bil för att se hur det rör sig och sitter ihop. Han älskar leksaker som det händer saker med, till exempel om man drar i ett snöre så åker en hiss upp eller om man vevar på en spak så åker en stege upp och så vidare. Det är Alex typ av underhållning. På det sättet är han väldigt enkel att underhålla. När han var mindre spenderade han hela dagarna framför tvättmaskinen för att se hur den snurrade.

Leksaker finns det ju gott om att köpa men jag vill inte att Alex leker med typ gevär, blodiga actionmans och knivar. Jag vill att han leker med mer pedagogiska leksaker – typ som pussel, former och olika problemlösningar. Han är ju tre år nu och börjar verkligen förstå och intressera sig för samband och lösningar. Typ pussel har han aldrig riktigt förstått sig på men nu vill han pussla mest hela tiden. För att han har förstått konceptet.  Och som sagt så ser jag ju hellre att han sitter och pusslar än att han springer runt med en pistol och “skjuter” folk.

Hur ser ni på leksaker till barn? vad föredrar ni?

mightymind

Typ såna här leksaker älskar han.

 

Första tävlingen efter operationen

Abarth har ju, som ni som hängt med, opererat ett bakben samt kastrerats. Nu är han i stort sett i full kondition igen efter operationen och i Samorin hoppade han sin första tävling. Jättekul tyckte Abarth även om hindren var väldigt små. Inte lika kul tyckte Ivo som fick bromsa och hålla i sig för glatta livet, haha.

När jag frågade Ivo nyss om jag fick publicera videon här på bloggen frågade han varför. Jag svarade att jag vill visa hur glad och lycklig Abarth ser ut på tävlingsbanan igen. Ivos svar på det; “Happy? Complete asshole you mean?”. Haha, tror Ivo hoppas på en lite mer ridbar häst i framtiden.

Abarth tävlade även i Jitnica förra helgen, sedan får han hoppa i Sofia denna helgen och sedan är han redo för Bulgariska Mästerskapen som går av stapeln helgen efter det. Abarth och Ivo är ju regerande mästare sedan förra året så såklart ska de vara med och försöka försvara titeln även detta år.

Älskar att videon börjar ganska lugnt och harmoniskt för att sedan bli mer och mer övergång till kaos, haha.

Vad ridning handlar om

“I don’t push the horse, I don’t work – the horse works. The first thing is to get the horse in front of my legs. Watch my hands, it’s not this zig zag garbage, that’s cheap. I hate this current riding style, bringing the head to the body. Classical riding is to bring the body to the head. This is a leg based system with motion of the horse. This is a system to teach the horse to carry himself.”

-George Morris

george

Detta mina vänner, detta är ridning enligt mig. Detta är vad målet alltid bör vara och detta är vad vi strävar efter precis varje ridpass, varje dag.

Att kunna sitta på hästen, ge hästen enkla instruktioner från ben och säte och känna HÄSTEN JOBBA under dig. Du ska inte behöva pressa fram varenda rörelse hästen gör. Hästen ska självmant jobba ordentligt och du ska bara kunna be om mer eller mindre uppgifter som hästen ska utföra. Du ska inte behöva vara dyngsur av svett efter ett ridpass om du gör rätt och har lärt hästen rätt – att jobba självständigt men lyssna på dina instruktioner.

George Morris är min gud inom ridsporten. Han är en otrolig man som har hittat precis rätt väg – enligt mig, och jag dyrkar varenda ord han säger.

För sju år sedan

Nu är det exakt 7år sedan jag tog studenten. 7år sedan jag sprang ut från skolans portar, ut i regnet och ner på en geggig fotbollsplan för att möta min familj. Mycket har hänt sedan den dagen, mycket har hänt på dessa år.

Jag trivdes aldrig riktigt i skolan och har liksom aldrig varit riktigt med i gänget. Jag gick till skolan, gjorde det jag skulle – sedan åkte jag till stallet och kände mig levande igen.

Jag vat en väldigt osäker person för sju år sedan. Inte i stallet – men på alla andra ställen och i alla andra situationer. Jag trodde inte på mig själv och att jag kunde göra bra saker. Skolan var jobbig då man är tvungen att visa vad man lärt sig på olika sätt. Umgås med människor var jobbigt för jag såg mig själv som en väldigt tråkig person. Stallet var bra, där kände jag mig hemma och viktig.

Studenten var som en slags brytpunkt i mitt liv. Ett tillfälle där jag blev tvungen att ändra på mig själv. Jag ville inte plugga vidare direkt och jag visste att jag inte kunde hänga på ridskolan hela dagarna. Jag var helt enkelt tvungen att tänka “outside the box” och kliva ur min comfort zone. Hästar ville jag ha i mitt liv – så jag sökte hästjobb.

Det var sju år sedan. Sju år sedan jag bestämde mig för att testa på att jobba med hästar. Snart sju år sedan jag flyttade till Tyskland och snart sju år sedan jag träffade Ivo för första gången. Mycket har hänt och jag är tacksam för allt.

Idag är jag en stark person. Jag vet mitt värde och jag vet vad jag kan. Jag är trygg i mig själv och jag tror på mig själv. Jag gör det jag ska och jag gör det med självförtroende. Jag har inga behov att hävda mig för att visa vad jag kan utan jag är nöjd med att JAG vet vad jag kan. Och vet ni? Det är den bästa känslan jag någonsin känt.

Jag är så glad att jag vågade ta steget ut i världen, att jag trotsade småstadstänket, att jag vågade hitta nya vägar och nya vänner i livet. Att jag vågade starta upp ett helt nytt liv i ett annat land långt ifrån min trygghet. Jag är stolt att dessa sju åren blivit precis som de blivit.

Studenten – tack för att du fick mig att ta mig i kragen och förändra det jag inte trivdes med. Nu mår jag bättre än någonsin.

217501_1066283537313_3545485_n

Årets första föl!!

image

image

Vi har fått årets första föl! Vi har ju ett par avelsston i ett stall en timme bort från oss och igårkväll föddes denna lilla stjärna. Ni som har följt bloggen sen starten kanske vet vem mamman är – Cocopina Colada.

Äntligen får han visa vem han är!

Nu är jag glad! Glad för någon annans skull.

Jag antar att ni vet hur det är ibland; man ser en ryttare rida och man liksom fastnar direkt för den personen. Man beundrar och förtrollas över ryttaren och dens ridning. Och man har alltid ett öga på hur det går för personen i fråga. Känner ni igen er?

Min sådan person har varit Andreas Kreuzer. Enda sedan jag såg honom en kall vintertävling någonstans jag inte ens kommer ihåg vad det heter så har jag varit fast. Detta var år 2009 och sedan dess har jag beundrat denna tyska, unga ryttare. Jag har följt hans utveckling, varit glad för hans skull, besviken för hans skull. Jag har blivit  alldeles överlycklig när han är på samma tävlingar som oss då jag kan studera live och på nära håll. Jag är helt enkelt ett väldigt stor fan, skulle man kunna säga.

Och nu, nu börjar det svingas upp rejält för Andreas. Nu börjar hans karriär ta fart. Han är en av deltagarna i Cascais Charms lag i Global Champions League (han och David Will vann tillsammans i Shanghai tex!!), han hoppade sin första Global Champions Tour häromveckan med strålande resultat och nu, sist men absolut inte minst – han vann Tyska Mästerskapen igår!! Wow, alltså!!

Jag är så glad för hans skull. Efter att ha följt hans kämpande i så många år så tycker jag han är så värd detta. Nu kan jag leva lycklig!

/MVH Största fanet ever.

urn-newsml-dpa-com-20090101-160605-99-196266-large-4-3

Egentid

image

Min bästa stund är på morgonen, precis när jag lämnat Alex på dagis. Att antingen fixa iordning eller köpa med god frukost hem, äta i lugn och ro, dricka en kopp kaffe, blogga och bara slappna av. Idag har jag turen att Eli sover gott fortfarande så jag kan ha min lilla egentid även idag. Så skönt.

Köpte två stora croissanter som jag dricker med äppeljuice, livskvalitet enligt mig. Idag är ledig dag i stallet och jag tror jag kommer spendera min dag mest med att göra ingenting men också med att försöka få lite ärenden uträttade.

När Eli kom till världen – Förlossningsberättelse

Vet att alla inte vill läsa sånt här, men har fått mycket frågor så jag tänkte skriva ett inlägg om när Eli kom till världen. Är det inget som intresserar dig så tycker jag du lika gärna kan hoppa över detta inlägg.

Eli var beräknad 28maj. Redan mer än en månad innan på CTG-kontroll (mätning av hjärtljud) märktes det att hennes frekvens var ganska låg och “rak”. Hjärtljuden ska ju gå lite upp och ner i pulserande vågor men Eli hade en ganska rak kurva. Ibland bättre och ibland sämre. Jag blev inlagd på observation 10maj just för detta men släpptes ut (haha, ja, det kändes typ som ett fängelsestraff) från sjukhuset igen på Alex födelsedag, den 13maj.

Efter det var jag på många, många kontroller och det blev inte bättre, men inte heller sämre. Det avvaktades och avvaktades. En vecka innan beräknad födsel ville min doktor lägga in mig på observation igen för “eventuell igångsättning”. Jag var inte alls sugen på att ligga i en sjukhussäng 24h om dygnet för att göra 3 CTG-scanner på 30min. Alltså 1,5h observation per dygn och resten av tiden i en sjukhussäng. Så jag sa “Nej, tack. Antingen bedömer du att en igångsättning är nödvändig och då kommer in och vi startar det, eller så avvaktar vi”. Jag åkte till sjukhuset 3ggr varje dag och scannade. En morgon (25maj) blev hjärtljuden nåååågot sämre.

Vi försökte få tag på min doktor hela den dagen. Pratade med hans sekreterare, ringde hans mobil, pratade in röstmeddelanden osv för att få en bedömning. Inget svar. På hela dagen. Så på kvällen fixade Ivo en akuttid till mig hos en annan doktor på ett annat privat sjukhus. Jag gick dit på kvällen den 25maj och berättade läget. Han var orolig att navelsträngen kanske var för hårt snurrad runt halsen (att ha navelsträngen runt halsen är vanligt men om den sitter hårt kan det ge komplikationer av för lite näring i magen eller syrebrist på vägen ut) och att det var därför hjärtat inte såg ut precis som normalt.

Han sa att om jag ville och om det kändes bra för mig så kunde jag komma tillbaka morgonen därefter och starta upp hela förlossningsprocessen. Han tyckte det kändes säkrare med barnet på utsidan av magen än på insidan i denna situation. Efter lite snack med Ivo (som fortfarande var i Slovakien) och ännu ett par osvarade telefonsamtal till min förra doktor bestämdes det att jag ville tillbaa till sjukhuset dagen efter för igångsättning.

Sagt och gjort, 08.30 den 26maj befann jag mig i sjukhusets lobby. 09.00 fick jag igångsättande dropp. Jag var redan öppen två centimeter och hade varit i ett par dagar. Vid 12.00-tiden kom doktorn och checkade mig samt “spräckte vattnet” så att vattnet gick (med Alex fick de göra samma sak, även att hans förlossning startade naturligt). Usch, det är den värsta smärtan jag vet. DET gör ont. Vid 13.00-tiden började jag känna lite drag i magen. Min kropp var så pass förberedd att jag då fick Epidural (som jag bett om innan). Epiduralen verkar super på mig och igen kände jag ingenting. Jag låg i sängen på sjukhuset och halvsov medan värkarna blev starkare och starkare. De hade hela tiden koll på Elis hjärtljud och de gick ner för mycket vid varje sammandragning, vilket tyder på en spänd navelsträng som “spänns åt” varje gång magen blir tight. De var lite oroliga ett tag men Eli såg ut att må helt ok där inne ändå.

Vid 15.30 började jag känna av sammandragningarna igen och jag kände att dom var väldigt starka. Jag fick påfyllning av Epiduralen eftersom det inte var krystvärkar ännu och det är svårt att säga hur lång tid det tar tills det är dags att börja jrysta. Oftast tar ju en igångsättning lite längre tid i den fasen än en “vanlig” förlossning. 45minuter senare fick jag helt plötsligt ont i höftbenen. I själva benet gjorde det ont och det var faktiskt ganska obehagligt. Barnmorskan som hade koll på mig ringde dit doktorn för att checka hur öppen jag var och hur “nära” förlossning vi var. Han var där 16.30, konstaterade att jag var helt öppen och att “barnet skulle vara ute om några minuter”. Jag bara tittade på honom som om han vore dum i huvudet. Jag hade inte känt någon smärta (förutom då i bäckenet), jag hade bara varit på sjukhuset några timmar och jag hade mest sovit. Hur kunde det ens vara nära en förlossning? Med Alex var det liksom 36h av ren och skär smärta, både hemma och på sjukhuset.

16.35 går vi över till en förlossningsstol. Jag känner fortfarande ingen direkt smärta pga Epiduralen. Han ber mig direkt börja krysta och jag fattar ingenting men gör som han säger. Två gånger inom en väldigt kort tidsperiod ber han mig att pausa lite för att allt inte ska gå för snabbt och att min kropp ska hänga med lite. 16.50 är Eli född och jag fattar fortfarande ingenting. Ingen smärta någongång, inte ens när hon kom ut och 15min krystande med två pauser inräknade. Jag var nog lite i chock där då jag trodde att det skulle ta lika lång tid som med Alex.

Eli hade mycket riktigt navelsträngen runt halsen men inte så hårt som befarat. En frisk och stark tjej tittade ut 16.50. 3300gram och 50cm lång.

Men alltså, eftervärkar??? De ska bli starkare ju fler barn man föder. Hur klarar man ens ett tredje barn??
Med Alex kände jag inga eftervärkar alls (eftervärkar är när livmodern drar ihop sig, känns som samandragningar/väldigt stark mensvärk som ofta kommer i samband med amning). Men nu, alltså JAG GRÄT varje gång jag ammade Eli de första två dygnen. Det gjorde SÅ ONT och  förlossningen var INGENTING i jämförelse med de förbannade eftervärkarna. Vid varje amning och hela nätterna de två första dygnen hade jag så ont. Inte alls roligt.

Så sammanfattningsvis; Väldigt odramatisk och osmärtsam förlossning som gick väldigt fort med hemska eftervärkar. Inga skador på min kropp och förutom en lite degig mage är jag tillbaka på min normalvikt i stort sett. Min kropp är bäst!

image

Nykläckt bebis

image
Älskling

image

9 dagar efter förlossningen. Min kropp är snäll mot mig tycker jag.

Gott och blandat!

När jag startade den här bloggen för mer än fyra år sedan (herregud….) så handlade mitt liv om endast hästar. Jag och Ivo bodde i stallet helt ärligt, vi gick hem (ca 10m från stallet) och åt och sov ibland, annars var det bara hästar, hästar, hästar.

Nu ser ju mitt liv lite mer annorlunda ut. Hästarna är fortfarande en väldigt stor del av min vardag även att jag inte spenderar lika mycket tid i stallet som innan – men mycket mer saker rymmer i min vardag nu. Jag har två underbara barn, jag försöker lära mig språket i landet jag bor i, jag ser till att vårt vardagliga liv går runt, jag kan snart äntligen börja träna lite igen och jag försöker ha ett någorlunda socialt liv.

Denna blogg kommer alltid vara en hästblogg och de allra, allra flesta inlägg kommer handla om just hästar och allt runtomkring. Men det kommer komma mer vardag blandat här från och med nu. Jag kommer berätta mer om mig och mitt liv i helhet då det som sagt är så mycket mer än hästar. Så vill ni läsa om hästar i huvudsak men även lite annat smått och gott då och då så är detta en bra blogg för er.

Hoppas ni hänger med mig genom mitt liv! :)

wpid-IMG_20120905_171942.jpg

Dagens resultat

result1

Tävlingsdagen startade väldigt bra idag för våra unghästar i deras klass. En 95cm/1m-klass mest bara för att komma ut lite och se lite annat än vårt stall hemma.
Ivo var 3:a och 4:a med våra 5åriga hingstar. Agnes var 6:a med vår 4åring och 8:a med vår 5åring som hon rider och Petar och Cazenta knep 7:e.platsen. 5 starter i första klassen och alla inom topp 8, inte fy skam!

 

result2

Dagen fortsatte ungefär lika bra med Dendence placerad 3:a, Emili 7:a och Abarth hoppade runt felfritt med endast ett tidsfel i andra fasen, han är på gång nu! Även Petar gjorde bra ifrån sig i denna klass med sin egna häst, en 4:e-placering för honom! Detta är en 115/120cms-klass.

 

result3
Sista klassen gick ju också bra, en 130/135cms-klass på tid. Dendence var felfri och 3:a igen och Emili var snabbaste med ett pet vilket räckte till en 5:e-placering. Jag tycker vi kan vara ganska nöjda med denna tävlingsdag, vad tycker ni?