Myspys

image

image

image

 

Åh, älskar när min lilla familj är samlad och jag älskar att Alex tycker så mycket om hästar just nu. Han vill bara rida, hela tiden rida. Rida i boxen, rida vid uppbindningen, rida i stallgången, rida ute, rida inne. Allt är bara rida, rida, rida hela tiden.

Jag hoppas att detta intresse håller i sig, jag tänker absolut inte pusha honom att han MÅSTE rida, men vill han så kommer det bli himla bra tror jag.

Svar på kommentar – Aldrig hästens fel?

Jag har en läsare som heter Jennifer som är en av mina favoritläsare! Hon ställer så himla kloka, välformulerade och spännande frågor till mig. Här nedan är en jag fick här om dagen som jag tänkte svara lite mer noga på. Har du någon fråga du undrar? Tveka inte att kommentera, jag svarar gärna med mina åsikter och tankar!

Jag måste fråga.. Ni verkar alltid ha hästar som gör rätt och missarna är ryttaren eller pga ej färdig i huvud/kropp/yttre omständigheter.. Så underbart härligt att läsa!
Känner ni aldrig att det är något hästen gör ”fel”? Du skrev en gång att en häst skulle stå i skamvrån, minns inte om du skrev varför? Det är nog enda gången jag läst att hästen inte gjort sitt bästa(?). Allt detta är ju underbart, jag avskyr när man skyller på hästen eller inte förstår att det är ens eget fel där/på hemmaplan /förberedelser osv. Frågan då är ju bara om era hästar är underverk mentalt när det gäller sånt, hur får ni dom ”dit” och hur håller ni hästarna motiverade att fortsätta vara så? Jag hoppas du förstår mina frågor.. ;)

Svar: Detta är så himla intressant och något vi verkligen är måna om. Vår grundtanke är att det aldrig är hästens fel när något inte går som planerat. Det finns ALLTID en anledning till varför saker händer och man måste vara så självkritisk och analyserande att man alltid kan dra en slutsats om VAD som egentligen störde hästen.

En rivning händer så lätt inne på en hoppbana och det finns miljoners anledningar till varför det kan ha hänt. Oftast är det ryttarens fel. Ibland är det yttre omständigheter (tex något hästen blir rädd för). Ibland är det också för att hästen inte är redo fysiskt eller mentalt för just den situationen du ställt den inför (en för snäv sväng/för högt tempo/för nära hindret eller vad det nu kan vara). Självklart är inte hästar några maskiner och ibland gör även en häst ett misstag, men då ser jag det som att ryttaren skulle ha varit mer effektiv och reagerat snabbare för att hjälpa hästen att snabbt rätta till misstaget.

Angående hästen som skulle ställa sig i skamvrån så är hon inte längre i vårt stall. Hon kan hoppa som en dröm men tävlingslivet var inget för henne, hon hade inte nerver till det i slutändan. Hon hoppade oftast bra ett par språng på banan för att sedan, utan förvarning ställa sig på bakbenen och snurra varv på varv… Hon var helt ok kroppsligt och i bra form och kändes bra hemma men hon ballade ur på tävling. Vi gav det några försök men när hon fortfarande sa “nej” till det så stoppade vi där helt enkelt. Hon är inte med oss längre då hon helt enkelt inte ville ha det jobbet vi erbjöd henne. Såklart man blir lite frustrerad när man vet vad hon kan men det är alltid hästen som har sista ordet, hon ville inte – då behöver hon inte.

Angående motivationen hos våra hästar. Jag tror det kommer från att vi tror på våra hästar, vi tror att dom kan erövra världen och vi bemöter dom som elithästar. Vi har förtroende för dem får känna sig viktiga och delaktiga i allt. Vi har aldrig köpt en “färdig” häst utan vi har alltid utbildat våra hästar från väldigt låg nivå upp till högsta klasserna. Vår första häst på de högsta höjderna var Quinlan som vi köpte som 4åring och sålde som 8åring. Vi byggde alltså upp honom från oerfaren unghäst till Grand Prix-klasser under 4 års tid. Sedan Amazing som kom till oss som 6åring och han är nu 10. Samma sak med Abarth. Vi fick honom som nybliven 6åring och i fredags hoppade han sin första riktigt stora klass, 10 år gammal.

Hästarna som är Ivos tävlingshästar tror vi otroligt mycket på och vi är beredda att lägga ner all tid som varje häst behöver. Vi skyndar långsamt för att i slutändan nå vårat mål. Vi är noga med att hästen alltid är förberedd både fysiskt och mentalt för uppgifterna vi ber om och det tar tid. Det tar lång tid att bygga upp en Grand Prix-häst och behålla motivationen. Det får aldrig kännas för svårt för hästen då det kan ge stora följder för självförtroendet. Vi vill att hästarna ska ha lika kul som oss varje dag. Vi bygger upp våra hästar till självständiga, egentänkande individer som brinner lika mycket för tävling som vi gör. Det går inte att tvinga fram – det växer fram, och för oss får det ta hur lång tid som helst – bara hästen tycker det är lika kul som vi gör!

abartho

 

Som dag och natt

image

image

image

image

 

Bilder från Serbien

När jag körde till Österrike åkte jag ju över natten och när nu körde hem över dagen. Alex brydde sig inte speciellt mycket över att åka på dagen, han lekte snällt med sina leksaker, tittade på lastbilar och räknade där bak i bilen, så söt! För mig var det som natt och dag (höhö) att köra. Gick så himla mycket lättare över dagen och vägen kändes inte lika lång. Nä, nästa gång kör jag dagtid!

Fyra länder besöker vi under våra resor till Österrike. Bulgarien, Serbien, Ungern och Österrike. Serbien är så himla fint uppe i bergen! Dock känns det alltid som att man är i Serbien fast man inte får, eftersom dom inte är en del av EU är det stora passkontroller, många frågor och genomsökning av bil varje gång man ska in och ut ur landet. Det gör att man känner sig lite “ovälkommen” ;).

Nu är hästarna i Samorin i Slovakien. En CSI*** står på schemat och sedan (om vi inte ändrar planen) åker gänget hem för Bulgariska Mästerskapen, Världscup i Sofia och sedan mot Österrike igen, denna gång underbara Lake Arena!

 

Hemma i Bulgarien!

Vid midnatt rullade bilen in på parkeringen vid lägenheten. Skönt att vara hemma!

Resan igår gick riktigt bra, Alex skötte sig exemplariskt och vi stannade mest för att äta och sträcka på benen. Nu måste jag göra mig i ordning, åka och lämna ett par papper på Alex dagis, handla mat och i eftermiddag åker jag till stallet för att hjälpa Linn med att hoppa en häst. Tänkte filma lite också!

DSC_1720

Mot hem!

image

Hej!

Jag och Alex åkte hemåt för någon timme sedan. Nu har vi frukostpaus på en bensinmack innan vi fortsätter vår resa. Vi lär vara hemma runt midnatt om vi inte tar så långa pauser. Vi hörs mer imorgon!

Vi har tävlat färdigt!

Igår hoppada Ivo och Queen Rubin Silver Tour-finalen med ett pet. Hon börjar bli starkare i sin kropp och orkar galoppera och ‘ta’ Ivo hela vägen fram till hindrena nu. Nu måste vi jobba på att omvandla den energin till power uppåt i galoppen också och då tror jag denna häst kan hoppa allt. Ett pet alltså, ett mer än godkänt resultat. Idag är vi bara åskådare, våra hästar är färdighoppade!

image

Så nära men ändå så långt borta….

Åh herregud, vart ska jag börja?

Nations Cup i Linz. Laget hade, om man får säga så, riktiga skitrundor. Ivo startade sist och laget hade redan säkrat en stadig bottenplacering. Abarth har fram tills nu endast hoppat en 150cms-klass då vi känt att hans psyke inte varit tillräckligt moget för högre ännu.

Nu, idag kände vi dock att det var dags och han hoppade sin första Nations Cup. Och som han hoppade!! Felfri fram till trekombinationen som var näst sista hindret. En trippelbarr in, kort fram till ett räcke och kort ut över en oxer. Ivo satt tillbaka lite för kvickt över trippelbarren och fick med sig bakbonmen. TYVÄRR ett tidsfel också, utan det där usla tidsfelet hade Abarth kvalat till EM…..

En underbar start på Abarths liv som topphäst och ett retligt tidsfel från EM. Så sammanfattar man nog dagen bäst. Men jag är så stolt och jag vet att detta ekipage kan göra stora grejer i framtiden!

image

image

Sista räcket och vattengraven på bild.